Mektuba Cevap
En alt çekmecede ilk defa yirmi altı yıl önce gelmiş bir mektup buldum. Panik içinde bir mektup, ikinci kez geldiğinde şimdi bu mektup nefes alıyordu hâlâ.
Beş penceresi var bir evin: ilk dördü arasından ışıldar gün, berrak ve sessiz. Beşincisinin yüzü dönüktür siyah bir gökyüzüne, gök gürültüsüne ve fırtınaya. Dururum beşinci pencerede ben. O mektup.
Bazen Salı ve Çarşamba arasında bir uçurum genişler, fakat yirmi altı yıl bir ânda geçebilir. Zaman düz bir çizgi değil, fakat neredeyse bir labirent, ve doğru yerde abanırsa insan duvara duyabilir acele adımları ve sesleri, duyabilir kişi kendisini öteki tarafta yürürken bizzat kendisi.
O mektuba cevap verildi mi hiç? Hatırlamıyorum, uzun zaman geçmiş üstünden. Denizin sayısız eşiği devam etti gezinmeye. Yürek sürdürdü atlayışlarını bir saniyeden öbür saniyeye, tıpkı Ağustos gecesinin ıslak çimlerindeki kurbağa gibi.
Cevaplanmayan mektuplar yığılmışlar bir tepe gibi üst üste, cirro-stratus bulutları gibi havanın bozacağını haber verirler. Matlaştırırlar güneş ışınlarını. Bir gün cevap yazacağım. Bir gün öldüğümde ve nihayet yoğunlaşmama izin verildiğinde. Ya da en azından buradan çok uzaklarda kendimi yeniden bulabileceğim bir yerde. O büyük kente yeni vardığımda, yürümüştüm 125. Cadde’de, rüzgârda dans eden çöplerin sokağında. Orada dolaşmayı ve kalabalığın içinde kaybolmayı seven ben, bir T harfiyim o sonsuz yazı yığının içinde.
[YABANIL MEYDAN’dan (1983)]
Tomas Tranströmer (1931-2015, İsveç)
Çeviren: İsmail Haydar Aksoy
Kayıt Tarihi : 7.12.2019 00:05:00
© Bu şiirin her türlü telif hakkı şairin kendisine ve / veya temsilcilerine aittir.
SVAR PÅ BREV I nedersta byrålådan hittar jag ett brev som första gången kom för tjugosex år sedan. Ett brev i panik, som fortfarande andas när det kommer för andra gången. Ett hus har fem fönster: genom fyra lyser dagen klar och stilla. Det femte vetter mot en svart himmel, åska och storm. Jag står vid det femte fönstret. Brevet. Ibland vidgar sig en avgrund mellan tirsdag och onsdag men tjugosex år kan passeras på ett ögonblick. Tiden är ingen rak sträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan. Fick det brevet någonsin ett svar? Jeg minns inte, det var länge sen. Havets oräkneliga trösklar fortsatte att vandra. Hjärtat fortsatte att ta sina språng från sekund till sekund, som paddan i augustinattens våta gräs. De obesvarade breven samlas högt uppe, som cirro-stratus- moln förebådande oväder. De gör solstrålarna mattare. En gång ska jag svara. En gång då jag är död och äntligen får koncentrera mig. Eller åtminstone så långt härifrån att jag kan återfinna mig själv. När jag går nyanländ i den stora staden, på 125:e gatan, i blåsten på de dansande sopornas gata. Jag som älskar att ströva och försvinna i mängden, en bokstav T i den oändeliga textmassan.
Bu şiire henüz hiç kimse yorum yapmadı. İlk yorum yapan sen ol!